Det är så det känns många gånger. Att det är något viktigt. Att hålla upp fasaden. Att inte vara leden. Inte splittrad. Det är jobbigt. Jobbigare än jag vill erkänna. Och fast det blir bättre, är det fortfarande hemskt. Inte alltid. Aldrig alltid. Bara ibland. Som nu. När alla är långt borta. När ni just har åkt. När tiden inte vill gå. När allt står stilla. Då är det jobbigt. Som nu. Jag börjar hitta rätt, tror jag. Hitta mig själv. Hoppas jag. Men just nu är allt en glad fasad, en fasad med smileys och tomma ord. Men bara nu. Imorgon eller dagen efter är det på riktigt, smileysen och orden. Men just nu, bara en fasad. En väg bort. Ett sätt att vara ensam.