Nu för tiden är hemma ett ord som jag inte vet hur jag ska använda, det känns som att det blir fel hur man än gör. Jag vill väldigt gärna säga att hemma är hemma, 80 mil bort i min stad där min älskade familj och mina underbara vänner bor men på något sätt blir det inte rätt. Att säga att här är hemma känns ännu mer fel trots att det är här som hela mitt liv finns nu. Kanske måste jag bara vänja mig vid tanken på att detta är hemma eller så får jag helt enkelt säga att jag har två "hemma". Mina känslor säger än så länge att min hem finns 80 mil bort men när jag har varit hemma om två veckor kanske jag har en annan syn på det hela. Det ska bli skumt att komma hem, till ett rum som är tomt till en stad som känns väldigt avlägsen. Då kanske jag kommer att inse att detta faktsikt är hemma eller så inser jag ännu mer att det inte är det. Men det får tiden utvisa och det är inget jag kan tala om nu. Det är i alla fall tur att man har en massa nya vänner här som blir som en familj. Det är tur att det blir so små kollektiv här så att man aldrig är ensam. Jag skulle aldrig stått ut ensam i en stor studentstad det inser jag nu så det är nog tur att jag har hamnat rätt. Tror jag. Vi får väl se.

/ Sofia