Det är så det känns lite grann. Som om att inget egentligen spelar någon roll. Som att jag ligger steget efter. Avtrubbad. Väcktes när Anna kom för att äta frukost med Tove imorse, visserligen bara 5 minuter innan klockan ringde men jag var helt groggy. Har slängt ut allt jag ska ha med på golvet och det ser både lite och mycket ut. Och det är nog den enda känslan som är riktigt närvarande. En känsla av rädsla för att frysa. Jag är faktiskt rädd för att förfrysa något. Jag kan inte förnaka det. Fast kanske är det bra för då är jag kanske hela tiden medveten om kylan och sätter i längden på mig en massa kläder. Det är det som jag hoppas på. jag och Sandra ska göra ett test snart och gå ner till stan i kläderna som vi ska ha under fältveckan. Fryser vi inte så är det bara att köra. Fryser vi, ja då blir det till att packa en massa mer kläder (som vi egentligen inte har). Haha. Men i alla fall så känns det konstigt tomt inom mig. Egentligen vet jag att jag känt så här varje gång jag har kommit tillbaka men även en del gånger när jag har åkt hem. Kanske beror det på att mitt undermedvetna tycker att det är bättre att det är tomt än att jag är väldigt ledsen. Men tårarna kommer ju ändå i alla fall, alltid. Nu ska jag försöka att pigga upp mig själv lite och hoppas att det blir lite varmare i mitt rum snart för det är riktigt kallt tycker jag.