Jag hör mig själv säga det så ofta, både till mig själv och till andra. Det är bra nu, allt går mycket bättre. Alltid samma mening men med olika ord. Alltid lika mycket ett försök att övertyga er som för att övertyga mig själv. Även om jag kan erkänna för mig själv det jag inte vill att ni ska veta. Bakslag kommer alltid så är det bara. Det går inte att ändra på men ack så överrraskad man blir varje gång. Jag trodde verkligen att jag hade nått ända fram, att jag skulle nå målet men skenet bedrog. Såklart. Det gör det inte alltid, men ibland. Som nu. Jag känner mig som om jag står på ruta ett igen. Det vet jag att jag inte gör men jag har banne mig inte kommit ens nära att vara där jag vill vara. Tillbaks till ruta ett kan jag inte komma, men på ruta två står jag som fastvuxen. Där har jag förövrig stått i över ett halvår fast jag har försökt intala mig något annat. Försökt intala mig det som jag vill att alla andra ska veta. Att allt är bra. Jag har en fastvexen klump i magen just nu som inte vill lämnamgi ifred, som inte vill försvinna. Som inte vill ge med sig. Jag vill verkligen bara åka hem. Snart är det Valborg. Jag måste åka hem. Det är bara att erkänna det för sig själv. Jag saknar alla hemma så oerhört mycket. Mer än dessa ord någonsin kan förklara. Mer än jag har ord för.