Jag vill inte gå hem, jag vill inte. Det kommer att vara tomt och tyst och jag vill inte. Vad fort man vänjer sig vid att ha sällskap. Jag vill inte vara ensam. Jag vill att det alltid ska sova någon på min bäddsoffa. Men det går inte, jag är för mycket av en drömmare ibland jag vet. Men jag önskar det ändå. Jag tror verkligen att jag är en männsika som inte vill bo ensam. I alla fall inte så här. Kankse om det varit någon annan stans. jag kan ju försöka intala mig själv det i alla fall. Jag vill... ja egentligen vet jag inte vad jag vill. Men jag ska stå ut, jag ska lära mig. En dag ska det kännas bra att åka hit eller når någon åker häärifrån. Det var bara inte den här gången och inte nästa heller antar jag. Men en dag. Då ska jag klara det och må bra, hoppas jag i alla fall.

Detta var för övrigt mitt hundrade inlägg och jag har bloggat i cirka tre månader, det är tur att bloggen finns eftersom jag inet är en telefon människa även om jag håller på att lära mig. Så en dag kanske jag kan det också. :)


Puss Sofia